Amira växer så det knakar, i går 1 810 gr. Men Hanna, ja hon är så TRÖTT, av detta lilla hungriga barn att hon nästan kräks!

Själv repar jag mig i sakta tempo, har städat hela huset- efter att jag liksom *vaknade till* och fick en sån där obehaglig sjukkänsla över hur det såg ut här! Tror jag överreagerade, men...nu är det i alla fall hyfsat sanerat!
I dag tar jag sista antibiotikakuren av 3...känns också riktigt bra! Sen har jag fått piller mot oro, jag var hypernervös, både för min egen status, men naturligtvis mest för Amira och Hanna! Olyckliga omständigheter i ett helt paket, som inte bara handlade om mig, och flickorna! Det hände så mycket mer, av tragik under de där veckorna - när allt var upp och ner! Men, men...över tid och med lite hjälp, så kommer man över det mesta!

Glädjen (jag har inte så stora pretantioner), när jag satte mig i bilen och SJÄLV kunde åka och handla...kändes som sockerdricka i hela kroppen! Hoppas, att det är på den nivån- jag får leva, ett bra tag till!
I dag ska det monteras in en bebisbilbarnstol i bilen, sen ska jag hämta flickorna...vi ska försöka ta oss till Barnens Hus och köpa en sufflett till Måns sulky---något as, hade skurit sönder den- när Ulrika och Hampus fortfarande bodde i Märsta! Måns fyller ETT år, på lördag!  DÅ, för ett år sen, var det också ett trauma av vidrig sort!

Japp, vi är på väg upp ur dyn, allihopa...vilket nästan känns overkligt- efter snart en månads helvetiskt berg-och-dal-baneåkande! Snart är det vår, snart får/kan jag så tomater...snart kan Amira och jag ligga i Mojängen på Altanen och njuta av Livet!